Varför måste de göra så ont? Känns som om någon just har sparkat mig i bröstet, jag kippar efter andan. Ligger i foster ställning på golvet och gungar fram och tillbak. Försöker koncentrera mig på andningen. Tittar mig omkring, kolsvart. Men jag hör röster. Känner en kall vindpust susa förbi. Tittar åt alla håll. Fortfarande kolsvart. Men jag vet att dom finns där. Nära mig och vill dra ner mig under golvet. Jag kurar ihop ännu mer och tränger in mig i hörnet, i slutet av rummet. Tänkarna snurrar runt, runt. Vem är det som är här? Det börjar bli ljusare och skuggorna syns nu. Jag följer dom, ser dom fara omkring i rummet. Höra hur dom viskar, men vad säger dom? Tårarna rinner allt mer nu. De enda jag vill är att slippa detta. Kunna sova i mörker utan att höra rösterna. Utan att se skuggorna fara omkring mig. Utan att gråta. Jag chansar. Ställer mig upp och tar ett steg. Skuggorna blir allt galnare. Viskar ännu högre än tidigare. Och mörkret söker Sig tillbaka. Nu är det kolsvart igen. Jag känner bakom mig, efter väggen. Men den är inte där. Jag sätter mig i foster ställning och gungar. Försöker tänka på annat och inbilla mig om att de är bra. Att jag mår bra.
Hittade en text jag hade skrivit när jag mådde som sämst. Hur jag försökte ställa mig och gå ut ur allt dåligt. Men misslyckades gång på gång. Men nu är jag utan de där. Och de är jag glad över, aldrig vill jag ha de sådär igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar