Något som alltid finns på min hjärna oavsett vad, är vad jag höll på med förr.
Och nu idag, förstår jag verkligen inte hur jag kunde göra något sådant.
Att varje dag se ärren på armen och benen. Jag skäms inte över att säga att jag har skärt mig. Men något jag skäms över varje dag är att se ärren.
Jag tycker det är jobbigt att se andra lägga upp bilder när dom har skärt sig eller höra hur någon berättar.
Jag vill verkligen inte att någon ska behöva känna som jag gjorde. Jag vet precis hur det känns, att man bara vill ha smärtan på ett annat ställe än där det verkligen gör ont. Jag vet precis hur skönt jag tyckte det var. Men jag skämdes alltid efteråt, att veta vad jag gjort mot mig själv. Och jag skäms idag, även om det nu var ett år sedan jag sist tryckte ett rakblad mot armen, jag skäms över vad jag gjorde och jag skäms över att se ärren varje dag. Jag vill verkligen inte att någon annan ska få känna så. Ingen är värd de. Och det gör ont i mig när jag hör eller ser att andra känner precis så som jag kände.
Om jag får säga en sak så, alla ni som håller på med sådant, SLUTA UPP MED DET. Det är inte värt det i slut ändan. Det finns andra sätt att få hjälp med hur man känner. Att skära sig hjälper inte,jag vet att det är svårt att ta in det när man mår som man gör, men nu idag så vet jag bättre. Jag vet att det inte hjälper i slutändan. Jag själv mådde faktiskt sämre där ett tag efter att jag slutat skära mig. Bara för att jag visste att jag skulle vara tvungen att se ärren varje dag. Bli påmind om hur jobbigt det varit. Om jag fick gå bak i tiden, så skulle jag aldrig ha gjort det. Jag skulle ha sökt hjälp hos BUP tidigare. Men jag vet också hur svårt det var, att låta folk hjälpa en. Man ville klara det själv, man ville ta hand om sina egna problem på sina egna sätt. Men om jag inte hade fått den hjälp jag fick av min familj och mina vänner. Så vet jag inte vart jag hade varit idag. Att min familj märkte det i tid. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra för att tacka alla som hjälpt mig ut från självskadebeteendet. Det betyder så enormt att veta att jag hade folk runt omkring mig som brydde sig så mycket om mig.
Det finns så många minnen från den tiden som man aldrig glömmer. T.ex. när mina föräldrar såg att jag hade skärt mig, när minna vänner såg det. Och så även en sak till, något som alltid kommer sitta kvar någonstans i mitt huvud. När jag bad min kille(som jag hade då) att hålla fast mig i sängen. Hålla i mig så att jag inte skulle gå iväg. Det var en natt när jag mådde otroligt dåligt. En av dom värsta faktiskt och hade inte han varit där då. Så hade nog mina armar och mina ben varit ännu fullare med ärr. Är så otrolig tacksam att jag hade honom då. Är så otroligt tacksam för alla som funnits där.
Så för att avsluta detta nu vill jag bara säga, att det lönar sig inte. Sluta upp med det så snabbt som möjligt och sök hellre hjälp. Hos BUP, era föräldrar, kuratorn. Bara någon.
Även om det är jobbigt att behöva be om hjälp, så gör det! Det är det enda som kommer hjälpa dig.
.jpg)
+-+Kopia.jpg)
