Nu kommer jag till den där tiden när jag skriver och skriver, men raderar/suddar och börjar om med något helt annat. Jag skulle vilja skriva så mycket, men jag får inte ner det på papperet. Det fastnar i huvudet och jag vet inte hur jag ska förklara och säga vad jag egentligen ville få fram. Det är så svårt. Det får mig att gråta. Att jag inte kan argumentera för vad jag tycker och tänker. Och jag vet att det har med min diagnos att göra. Men att bara ha det i huvudet, hela tiden, inte kunna förklara för mig. Det är samma sak som med att söka i en text. Att läsa mellan raderna, jag klarar inte av det. Jag kan inte. Och det är jobbigt, att veta att man verkligen inte kan, medans man egentligen ska kunna det, medans man egentligen vill. Det gör att det blir svårt, i skolan till exempel. Som just nu, nu har vi en sådan uppgift. Där man måste läsa mellan raderna och argumentera för vad man tycker. Därför har jag nu fastnat och sitter och skriver om privata saker på min blogg. Och eftersom vi inte har någon lärare nu som kan förklara och hjälpa mig på traven så tar jag faktiskt hellre hem arbetet, där jag vet att mamma finns, som förstår och kan hjälpa mig. För jag sitter fast. Även om arbetet skulle vara inne efter dagens lektion för att visa att man varit närvarande så tar jag hem arbetet. Jag pallar inte trycket.
Men jag skulle så gärna vilja kunna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar