Om du bara visste, hur svårt det är utan dig. Att varje dag inte få sig ett gott skratt. Att varje dag kunna prata med den som förstod bäst. Att varje dag gå miste om dig. Jag saknar dig, något så förbanat och jag vet inte hur jag ska klara mig i 3 år till utan dig. Det skiljer 100 mil mellan oss, ett avstånd som är alldeles för långt. Jag vet att du alltid finns, över telefon, men det blir inte samma sak. Den dära kramen man alltid får, att du alltid får en på gott humör efteråt. Tänk på allt vi gått igenom, allt vi kämpat oss igenom. Vem kämpar nu vid min sida när du befinner dig 100 mil bort? Det finns så mycket inom mig som jag måste få ur mig, men som bara du skulle förstå. Och jag vill inte behöva ta allt på telefon, de bryts, man blir avbruten. Jag orkar inte utan dig, jag behöver dig. Jag behöver dig här, vid min sida.
Snälla, kom hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar