2013-01-13 ett datum man aldrig glömmer

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Det är en tung period nu. Många tankar och funderingar som flödar i huvudet. Jag och mina vänner har diskuterat om, om, om igen och vi har i alla fall kommit fram till att Niklas ville de här. Han har det bra där han är nu med sin farfar. Men även om man vet om det så gör det ju ändå ont. Riktigt ont. Niklas finns i mitt huvud ständigt och det är svårt att tänka på något annat. Det är fortfarande svårt att veta att han är borta och inte kommer tillbaka, svårt att förstå. Ta in.
Men jag är otroligt glad att jag har så många runt omkring mig just nu. Det känns bra att veta att det finns någon vart man än vänder sig, som är villig att lyssna och prata. Och det känns bra att jag regelbundet har möten på PBU. Det är skönt att få en vuxens åsikt, tankar och hjälp.
Jag är så tom i huvudet, i kroppen. Det känns som chocken inte släppt ännu men jag antar att den gör det inom närmaste tiden. Det svåraste är nog ändå tiden som kommer nu tror ja. Jag menar, när chocken släppt för de flesta, begravningen kommer och när man riktigt inser att han är borta.

Sänder alla styrke kramar jag kan till Niklas familj och andra vänner. Tillsammans är vi starka och vi ska ta oss igenom detta. Ni är starka <3