Maybe someday everything will be okay

Det har vart en jobbig helg. Såna dagar som jag försöker undvika. Såna dagar som var min vardag för ett år sedan. Panik och ångest attackerna har dykt upp igen, och denna gång visat sig väldigt starka. Som om dom legat och samlat på sig styrka för att kunna övervinna mig så småningom. Tankarna har dykt upp hela tiden och jag har kämpat ständigt för att få bort dom, samma med tårarna som legat på ytan hela helgen. Det började väl egentligen i lördags när ångesten sakta kom krypande och jag greps av panik. Panik av att allt skulle bli som tidigare. Alla känslor som jag lämnade bakom mig för ett år sedan har dykt upp igen och vill mig ont. Aldrig i min värld hade jag kunnat minnas att det var såhär jobbigt. Bägaren som varit för full, för länge har nu öppnat sig och väller ut känslor. Sånt som jag har ignorerat en lång tid nu och hade hoppats att det hade lämnat mig för evigt. Såna känslor som jag inte vill ha något att göra med! Gråten finns ständigt i närheten och älskar tydligen att trycka på mina svaga punkter. För den gör det hela tiden. Jag kämpade mot gråten hela morgonen men slutade med att jag åkte hem och blev sängliggande. Jag bryter ihop snart.