alltid älskad, aldrig glömd

Jag vet  inte vart jag ska börja. Vad jag ska säga som inledningsord. Jag är helt förtvivlad. Du av alla människor. Du var den sista av alla jag trodde ville ta självmord. Du var alltid så glad, alltid ett stort leende på läpparna. Du kunde ha fått vilken tjej som helst när du väl slog på charmen. Du var en toppen kille, fanns alltid där till hands. Du hade så tokiga idéer, vart fick du allt ifrån? Jag kommer aldrig att glömma dina skratt gropar  jag var så avundsjuk på dig! Alla minnen som finns kvar så mycket man ångar. Saker man kunde ha gjort så mycket bättre. Jag kunde ha spenderat mer tid med dig på senaste, jag kunde ha gjort si och så.

Jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska förklara mig. Jag är så ledsen och så arg. Hur kunde du göra något sådant? Man har så många tankar och funderingar, frågor som man vill ha svar på men som alltid kommer att vara obesvarade. Varför gjorde du så? Jag har gråtit floder. Jag går igenom alla minnen, alla bilder man har av dig. Det är så svårt att förstå, så svårt att ta in i huvudet. Så vad händer nu då? Hur går man vidare nu?

Jag kommer minnas sista gången jag fick se dig. Hur du låg på båren så prydligt och fint.Från början såg det bara ut som om du låg och sov. Men desto närmare man kom, desto mer insåg man att du var död. Du bara låg där och allt man ville var att skaka i dig så att du skulle vakna. Jag ville inte tro att det var sant. Det kunde inte vara sant. Du skulle aldrig göra sådär. Inte du av alla människor. Jag ser bilder framför mig när du hänger där och jag vill bara bryta mig in i bilder och ta lös dig. Jag är så himla ledsen att jag inte gjorde mer. Du, du som var som en bror för mig. Jag har känt dig så länge som jag kan minnas även om vi inte var jättenära varandra så var vi ändå nära. Du visste saker om mig som många andra inte visste och tvärtom. Vem ska nu sprida glädje i våra liv när du är borta? Har inte lust att äta, har inte lust att sova, har inte lust att kliva upp ur soffan förrens du kommer tillbaka.

Jag har så dåligt samvete över nyårsafton, jag vet att jag inte borde ha det men de kommer att sitta kvar ett bra tag till. Jag minns hur du drog tag i mig direkt jag kom dit och du sa att du ville prata. Du var redan då väldigt full även om klockan ej var allt för mycket. Du pratade om att vi skulle flytta härifrån för att alla var så himla dumma med dig eller att vi skulle ta livet av oss. Jag ångrar så otroligt mycket att jag inte reagerade då. Men lixom man tänkte ju bara att det var fylle snack. Hade jag vetat de jag visste idag så skulle jag ha reagerat, jag hade gjort allt för att stoppa dig. Men precis som de vuxna säger Han hade bestämt sig och har man de så går det inte att stoppa honom. 

Skulle kunna skriva en hel roman men just nu så orkar jag faktiskt inte. Det gör allt för ont fortfarande.
Sov så gott nu käraste Niklas. Jag hoppas vi ses snart igen <3