Jag gör framsteg, och det är jag stolt över.

Jag gör framsteg. Jag kan hantera mina känslor, det spårar inte som förr. Jag gör framsteg mot att må bättre genom att prioritera saker som jag tycker är viktiga. Och ibland leder det till dåliga beslut, men jag får ta konsekvenserna. Jag är inte alltid stolt över besluten jag tar. Men ibland måste man få vara egoistisk, tänka på vad som är bäst för en själv.
Förr var jag helt annorlunda, tänkte bara på vad som skulle vara bäst för alla andra och inte för mig. Och jag tror själv att det påverkade mycket på hur jag mådde. Jag börjar väl må bättre allmänt, (förutom nu allt dåligt som hänt mig) men jag mår fortfarande inte bra. Mitt mål är att en dag få känna hur lyckligt lottad jag är, att jag kan känna mig glad flera dagar i sträck och att bara få njuta av livet. Jag vet att den dagen kommer! Kanske inte inom en snar framtid men jag ska stå ut, för jag är stark. Jag har helt underbara vänner och en underbar familj som stöttar mig. Jag vet att jag inte varit en ängel och att jag har gjort precis tvärt emot vad alla har sagt och gett mig för råd. Men jag vill göra det på mitt sätt, jag vill klara det själv. Jag vill inte känna att jag behöver hjälp vid varje nytt steg jag ska ta i livet. Jag vill klara mig själv! Jag vill känna själv att jag kan ta snedsteg och ändå pallra mig upp sjäv, utan att hamna på botten. Det är min dröm. Jag vet att jag alltid kommer att ha kvar allt dehär inom mig. Men det ska jag gå igenom. Jag har verkligen bestämt mig. Förut var min enda tanke "skit samma, det blir som det blir", men nu vet jag själv bättre. Och jag ska göra ett nytt försök, för att göra allt bättre. Jag är så less på att må dåligt hela tiden, jag vill vara glad(eller snarare känna mig glad), jag vill vara lycklig. Och för en gångs skull känna att jag är värd ett liv, ett bra liv. Jag är värd så mycket bättre än detta.


En kväll jag aldrig kommer att glömma, är kvällen när mina föräldrar upptäckte att jag skurit mig. Eller ja snarare mamma upptäckte. Jag minns hur vi satt i sängen och jag grät floder. Hur vi satt uppe nästan hela natten och pratade, pratade och pratade. Jag minns dagen efter hur svullet mitt ansikte var, mina ögon speciellt. Jag hade inte sovit många timmar den natten, och jag drog mig själv genom skoldagen. Det snurrade så många tankar i mitt huvud, och jag kunde inte koncentrera mig på någonting alls. Det var en av de tyngsta dagarna i mitt liv. Jag minns skammen jag kände, ångesten som hela tiden låg runt hörnet. Det är nu snart 2 år sedan, kan inte förstå hur snabbt tiden har gått. Och det är efter den kvällen som allt bara har gått utför, var eviga dag. Men nu är jag på väg uppåt och ska ta mig hela vägen!
Jag avslutar nu allt detta med att jag tror på mig själv och det borde alla andra också göra. Alla är värd att må bra, känna sig lycklig!