You don't understand how it hurts

Ord kan såra enormt. Man kanske inte alltid tänker på det när man säger det, eller skriver det. Men den på andra linjen kan såras enormt mycket pågrund av orden. Jag vet själv hur det är. Att känna hur man inte betydde någonting alls, att känna hur liten man är för personen. Så mycket man skulle vilja göra men man kan inte. Man kanske förlåter. Men man kommer aldrig att glömma hur ont det gjorde, vilka ord det var, eller hur personen betett sig. Det kommer alltid att sitta kvar, någonstans. Det må kanske vara långt inne men det är alltid kvar. Orden som sades kommer alltid att såra, kommer alltid att trycka ner en själv. Det gör ont att höra orden man verkligen inte vill höra. Förbannat ont. Jag vill inte höra orden längre, jag vill inte se texter. Det gör alldeles för ont. Jag skulle vilja kunna argumentera tillbaka på allting, men jag vill inte bråka. Jag vill kunna träffas, prata med dig. Men att se dig får mig bara att börja gråta. Javet, javet. Det är alltid så i början. Men det har aldrig någonsin gjort såhär ont, aldrig. Och jag vet också att jag är stark, starkare än jag tror. Men du tände ljuset i mig igen när jag föll, du lyfte mig från mörkret. Kan fan inte släppa dig från mina tankar. Du betydde alldeles för mycket. Jag vill bara ha dig nära.

"Det kändes som en kniv i magen när du gick förbi, högg, högg & högg"