"På sjukhusets åttonde våning ser jag molnen, de som ser annorlunda ut så här års, röra sig långsamt över de blånande bergen som avlöser varandra. Jag hör klockslagen. Hoppas att jag sovit en timme, kanske två, bara för att försiktigt och besviket inse att jag slumrat i tio minuter, i bästa fall en kvart. Familjen och vännerna kommer på besök. Våra händer vilar i varandras. Jag ligger tyst på bristen. Orkar inte prata. Får fram några ljud. Min röst är svag nu. Ljus. Vek. Mina leder, till händerna och fötterna är sönderkliade.
Sjukdomen skapar en oerhörd klåda."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar