Allt gick så smidigt i början, motivationen var på topp och pluggningen gick som på räls. Nu sitter jag här, med böckerna uppslagna framför mig och ska egentligen bara skriva av det som står på papperet till datorn. Men ändå känns allt så himla jobbigt och motivationen sjunker med rejäl hastiget. Musiken får mig inte på humör längre utan spelas bara för nöjets skull. Någonstans inom mig har denna tomhetskänsla börjat växa upp igen och i detta nu, känner jag mig ensammare än jag känt mig innan. Jag känner ett behov av att prata och förklara men när det väl kommer på punkt falller orden bort. Det är svårt att förklara när man själv inte riktigt vet vad det är frågan om. Suget efter att lägga sig i sängen med adhd täcket inlindat omkring sig och bara ligga, ligga hela dagarna. Släppa ut tårar som ligger och trycker.
I sanningens ögonblick handlar det inte om att jag är tråkig eller lat, det handlar om tomhetskänslan som finns inom mig. Den som gör att jag varken vet om jag är glad eller ledsen.Den där känslan att någonting saknas men man vet inte riktigt vad det är eller vad man ska göra för att den ska försvinna. Jag söker ständigt efter något som får mig att bedöva tomheten, något som kan få mig att spotta ut känslor.
På denna helg har jag nog fått ur mig fler känslor än på hela sommaren.
En hel natt låg jag där i sängen, med panikångest och bröstsmärtor. Tårarna bara sprutade, precis som det var konstant för bara ett år sedan. Paniken att inte veta vad man ska göra eller hur man ska hantera smärtan. Paniken när man gråter så häftigt att man inte kan andas. Paniken över tanken att det kommer fortsätta vara såhär. En kort film om mitt liv spelades upp i mitt huvud, med början i årskurs åtta. Självskadebeteendet, ångesten, paniken och rädslan. Plötsligt blev jag påmind om alla känslor och bröstsmärtorna ökade. Jag var och är fortfarande rädd att ångesten är på väg tillbaka för att bli min vardag. Något som jag är alldeles för svag för att klara av i detta nu.
 |
| oldie |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar