If you're a bird, I'm a bird

Andra gråt filmen som spelats på min Ipad ikväll är nu slut och känslorna bara väller ut. Tårar rinner, ögonen sväller och kudden blir allt blötare. Kanske är det för att jag tycker synd om skådespelaren som bara låtsas fram alla känslor eller för att jag känner igen mig, känner igen mig i skådespelarens roll. Händelser i filmen, känslor skådespelaren tvingade fram eller grupptrycket som alltid fanns där. När den där vännen som man känt i hela ens liv plötsligt vänder sig mot dig, när alla dina såkallade kompisar tvingar fram ett leende ochlossas som om ingenting har hänt, som om ingen vet vad som sägs bakom ens rygg. Sveken, ångesten och paniken som uppstår. När de kokar så där i bröstet, andningen börjar kippa och ögonen svider. När man inte vet vart man ska ta vägen, så man flyr allt. När man försöker finna hjälp, ta stöd av någon, så finns det plötsligt ingen där. Ingen axel att gråta ut på eller någon som håller en sällskap. Tomhetskänslan som sakta kommer krypandes och man söker desperat efter något som ska hjälpa en att känna. Vad spelar det för roll om känslan kommer tillsammans med ett ärr när det är enda sättet att känna något? Nöden har ingen lag, right? Så kommer den där härliga känslan efteråt när det helt plötsligt inte gör ont i hjärtat längre, andningen lugnar ner sig och tårarna slutar rinna. Så börjar allt om igen, tankarna om vad folk har sagt och vad dom säger, ångesten över ärret som blöder på ens arm och ångesten över vad folk ska säga nu. Tårarna börjar rinna igen, smärtan i bröstet ännu starkare än innan. Det är nu valet kommer. Valet att få känna den där härliga känslan när bröstsmärtorna tar slut eller att kämpa igenom all ångest och komma ut på den ljusa sidan och må bra. Allt man skulle vilja var att komma ut på den ljusa sidan och må bra, men i det stadiet skulle nog vem som helst välja att bara få slippa bröstsmärtorna.  Om dock bara för ett tag. Valet som har förstört och som kommer att fortsätta förstöra för ungdomar. Valet som skådelspelaren gjorde i filmen. Känslorna som visades när valet gjorts, det var nog de jag kände igen mig i. Förtvivlan att ha valt den vägen. Den vägen som jag vet är så fel.